Varför tar man allt så givet ibland och tror allt kommer lösa sig om man gömmer huvudet i sanden? Varför är det så svårt att vara vuxen och ha ett kärleksliv på distans?Jag älskar Sebastian så enormt mycket. Min framtid är beroende av honom, han är med i uträkningen av hur allt ska sluta. Så vi träffades har sådana grymt dåliga odds i vanliga fall men han är ju inte en vanlig kille!Sättet han behandlar mig på och tar hand om mig är så underbart fint.Han står där, han tar emot mig när jag faller hela tiden och han lyfter upp mig gång på gång, han knuffar mig framåt då jag håller på att backar. Jag har förändrats så grymt mycket som person det är jag medveten om, men jag har inte förändrats till det dåliga tycker jag. Jag står mer upp för mig själv, jag står upp starkare för mina åsikter och låter inte folk köra över mig lika lätt längre. Allt har jag att tacka min familj och Sebastian. Jag vet att jag har pratat/tjatat massa om att jag vill förlova mig till honom, men jag vet att innerst inne vill jag vänta tills vi har bott ihop ett tag .. så dumt att göra det innan vi vet hur det kommer gå att bo ihop ens.Jag vet vad jag vill med dig, Sebastian. Jag vet vad det är jag försöker bygga upp.Jag vet att det är du som ska få mig att lyckas med det.Jag vet vem jag vill bli gammal med.Allt handlar om dig!!För jag älskar dig, Sebastian!! Och du din jävel som försöker förstörs detta, du kommer dö!! (:Men, scch, det är våran lilla hemlighet..Natalie~
